Att inte tänka för mycket!

Som sagt, i dag har jag en lång dag framför mig. Det är möte i två timmar på kvällstid. För mig är möten ångestladdade. Bara vetskapen om att jag behöver sitta här i två timmar utan att kunna gå ut framkallar ångest. Jag blir darrig, stel och får svårt att andas. Jag måste vara skärpt eftersom det är jag som är sekreterare och ska anteckna. Det är svårt ibland då jag samtidigt måste koncentrera mig på andningen. Det låter helt sjukt, när man sitter och skriver om det. I verkligheten så är det jätteläskigt! Det känns som om man ska svimma eller göra bort sig.

I dag känns det faktiskt bra! Jag hoppas den känslan håller i sig. För mig är det viktigt att inte tänka. Tänker jag för mycket på eventuella panikattacker så framkallar jag den obehagliga känslan automatiskt. Så jag slutar nu, och hoppas att det här får vara en bra dag!

Studier som arbetsträning

Jag kunde inte stå och vänta och se på när sjukvården och försäkringskassan skulle låta tiden gå eftersom de inte kunde hitta en tid som passade för möte. Läkaren hade semester, sen kunde inte försäkringskassan osv.
Jag hade börjat fundera på att läsa på högskolan. Företagsekonomi gick på halvfart och det kändes som en bra början. Ett bra sätt att ta sig ut i lagom doser. Lite socialt varvat med egna studier. Samtidigt skulle jag känna att jag gjorde något värdefullt. Så blev det. Jag fick ta saken i egna händer.
Jag fick dessvärre inte några pengar från försäkringskassan även om läkaren hade ändrat sjukskrivningen till att endast omfatta 50 %.
Min man och jag kom fram till att det ändå var värt varenda förlorad krona. Jag skulle ta mig vidare utan någon annans hjälp! Jag var redo att hjälpa mig själv.
Det var ett suveränt bra val. Att studera var perfekt för mig i den situationen. Jag lyfte mig själv något enormt under perioden. Jag hade till och med redovisning i grupp inför övriga deltagare. Det hade jag inte trott några månader innan. Det var hemskt, men jag klarade det! Kanske att jag blev röd i ansiktet, men jag tror inte att någon annan förstod vilket känslokrig som pågick inom mig.

Sjukskriven

På våren 2007 blev jag sjukskriven. Jag kände att ångesten förlamade mig. Bara en sådan sak som att hämta tjejerna på dagis var svårt. Det var svårt att socialisera sig. Jag kände alltid en sådan press på att göra ett bra intryck.
Att bli sjukskriven gjorde inte självkänslan bättre. Även om jag kände att det just i det läget inte fanns något annat alternativ. Jag hade ingen fast tjänst och det fanns inte i min värld att jag kunde ta mig till en arbetsintervju och göra bra intryck.

Jag hade önskat i det här läget att sjukvården hade kunnat erbjuda mer än bara medicin och sjukskrivning. Att gå hemma i det här tillståndet sänker mer än lyfter. Ska man ta sig vidare bör man ha någon som kan driva en, hitta lösningar och detta ska erbjudas i ett tidigt läge. När jag hade varit sjukskriven i 3 månader så började läkaren och jag diskutera arbetsträning. Då ska sjukvården bestämma möte med försäkringskassan. Innan alla parter kan enas om en tid så har det tagit ytterligare en månad. Sedan ska saker diskuteras och överläggas samt även hitta en plats som kan erbjuda arbetsträning. Då pratar vi om ytterligare några månader. När den sjukskrivne känner att man är redo att ta sig vidare, så ska man inom högst någon vecka erbjudas rehabilitering. Man får inte låta tiden gå. Man får agera när gnistan finns. Det är otroligt viktigt, annars kan gnistan slockna. När den sjukskrivne själv kommer med idéer så kan inte systemet stå ivägen!

När det var som värst

Mitt liv var som värst när det skulle ha varit som bäst! När jag var nybliven mamma med två små barn att ta hand om så mådde jag samtidigt som värst (ca 29 år). Jag hade svårt att ta mig ut ur huset i bland och min man fick ta ett stort lass. Panikångesten hade verkligen tagit tag i mitt liv med sin starkaste kraft. Jag levde inte mitt liv utan det var panikångesten som styrde mig. Jag var ständigt trött med tanke på all den kraft som det tog att leva med en känsla att hela tiden vara beredd på flykt. Jag hade glömt hur man andades. Min andning var ständigt så långt upp att jag inte fick tillräckligt med syre.
Min man har varit en klippa genom mina svåra stunder. Det har alltid funnits en axel att luta sig mot. Tack vare hans stöttning så är jag där jag är i dag. Mina barn har självklart också varit min drivkraft. Det är för deras skull jag har kämpat. Det är för dem jag har orkat ta mig upp från den allra lägsta grund.
Min man fick mig att söka en psykolog. Jag bytte ut den första eftersom jag inte fick en bra kontakt. Det har du rätt till! Den andra psykologen var suverän. Hon fick mig att öppna upp och jag grät i floder varje gång jag gick dit. Efter ett tag fick jag träffa en terapeut som gav mig så många olika verktyg och många a-ha upplevelser. Han tillsammans med psykologen var ett prefekt team.
Jag började även äta citalopram (ett antidepressivt läkemedel) som jag åt i 6 månader. Det är svårt att veta om jag hade tagit mig hit där jag är i dag utan medicinen eller inte, men jag vill inte börja igen.

Symtom på paniksyndrom

Symtom på paniksyndrom

Har du haft en avgränsad period, från sekunder till minuter, då du känt en överväldigande panik eller rädsla för att dö, som följts av hjärtklappning, andnöd eller yrsel? Om du svarar "ja" på frågan betyder det att du kan ha haft en panikattack.

Under en panikattack kan man även få:

• svettningar
• domningar eller stickningar
• darrningar och skakningar
• kvävningskänslor
• smärtor i bröstet
• illamående
• frossa eller värmekänslor
• rädsla för att tappa kontrollen.

En panikattack är något vi alla kan drabbas av. Den går över av sig själv men kan vara en väldigt obehaglig och skrämmande upplevelse.

Vid paniksyndrom har man återkommande panikattacker. Man blir rädd och känner ångest för att få nya attacker. Det leder till att man börjar undvika platser och aktiviteter som kan utlösa nya attacker eller vara svåra att lämna snabbt vid en attack. Det kan vara platser med folkträngsel, broar, tunnlar, resor med kollektivtrafik och biobesök.

(källa vårdguiden.se)

Paniksyndrom

Paniksyndrom är när man har plötsliga och återkommande panikattacker utan någon egentlig orsak. Under en panikattack känner man en intensiv rädsla, skräck eller obehag. Man kan få hjärtklappning, svårt att andas, darrningar och yrsel. Attacken varar några minuter. Paniksyndrom behandlas med kognitiv beteendeterapi och läkemedel, så kallade antidepressiva läkemedel.

(källa vårdguiden.se)