När det var som värst

Mitt liv var som värst när det skulle ha varit som bäst! När jag var nybliven mamma med två små barn att ta hand om så mådde jag samtidigt som värst (ca 29 år). Jag hade svårt att ta mig ut ur huset i bland och min man fick ta ett stort lass. Panikångesten hade verkligen tagit tag i mitt liv med sin starkaste kraft. Jag levde inte mitt liv utan det var panikångesten som styrde mig. Jag var ständigt trött med tanke på all den kraft som det tog att leva med en känsla att hela tiden vara beredd på flykt. Jag hade glömt hur man andades. Min andning var ständigt så långt upp att jag inte fick tillräckligt med syre.
Min man har varit en klippa genom mina svåra stunder. Det har alltid funnits en axel att luta sig mot. Tack vare hans stöttning så är jag där jag är i dag. Mina barn har självklart också varit min drivkraft. Det är för deras skull jag har kämpat. Det är för dem jag har orkat ta mig upp från den allra lägsta grund.
Min man fick mig att söka en psykolog. Jag bytte ut den första eftersom jag inte fick en bra kontakt. Det har du rätt till! Den andra psykologen var suverän. Hon fick mig att öppna upp och jag grät i floder varje gång jag gick dit. Efter ett tag fick jag träffa en terapeut som gav mig så många olika verktyg och många a-ha upplevelser. Han tillsammans med psykologen var ett prefekt team.
Jag började även äta citalopram (ett antidepressivt läkemedel) som jag åt i 6 månader. Det är svårt att veta om jag hade tagit mig hit där jag är i dag utan medicinen eller inte, men jag vill inte börja igen.