På våren 2007 blev jag sjukskriven. Jag kände att ångesten förlamade mig. Bara en sådan sak som att hämta tjejerna på dagis var svårt. Det var svårt att socialisera sig. Jag kände alltid en sådan press på att göra ett bra intryck.
Att bli sjukskriven gjorde inte självkänslan bättre. Även om jag kände att det just i det läget inte fanns något annat alternativ. Jag hade ingen fast tjänst och det fanns inte i min värld att jag kunde ta mig till en arbetsintervju och göra bra intryck.
Jag hade önskat i det här läget att sjukvården hade kunnat erbjuda mer än bara medicin och sjukskrivning. Att gå hemma i det här tillståndet sänker mer än lyfter. Ska man ta sig vidare bör man ha någon som kan driva en, hitta lösningar och detta ska erbjudas i ett tidigt läge. När jag hade varit sjukskriven i 3 månader så började läkaren och jag diskutera arbetsträning. Då ska sjukvården bestämma möte med försäkringskassan. Innan alla parter kan enas om en tid så har det tagit ytterligare en månad. Sedan ska saker diskuteras och överläggas samt även hitta en plats som kan erbjuda arbetsträning. Då pratar vi om ytterligare några månader. När den sjukskrivne känner att man är redo att ta sig vidare, så ska man inom högst någon vecka erbjudas rehabilitering. Man får inte låta tiden gå. Man får agera när gnistan finns. Det är otroligt viktigt, annars kan gnistan slockna. När den sjukskrivne själv kommer med idéer så kan inte systemet stå ivägen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar