Mitt liv är mitt liv och ingen annans!
Vad jag menar med detta är att det är bara jag själv som kan bestämma över mitt liv och vad jag ska göra med det. Vården kan vara bra i väldigt många fall, men hade jag förlitat mig på enbart vårdens hjälp hade jag aldrig kommit dit jag är i dag. Den bästa hjälpen jag har fått från vården är från mina psykologer. Det har gett mig verktyg och nycklar. Resten av arbetet har jag gjort själv, d.v.s. att lära mig hantera verktygen och att öppna rätt dörrar med nycklarna. Jag har lärt mig att andas igen med hjälp av sjukgymnaster och en sångpedagog. Vad jag vill med denna blogg är att lyfta fram tillståndet panikångest i rampljuset. En plats som den som har panikångest helst vill slippa att vistas i. Jag vill förmedla hopp och inspiration till att det faktiskt går att lära sig leva med panikångest. I bloggen kommer jag förmedla de alternativ som har fungerat för mig för att ta mig vidare i livet. Det är inte något ful eller skamfullt. Det är tyvärr ett tillstånd som väldigt många lider av, men skäms för att berätta om.
Jag har tagit mig vidare från att ha varit en "fånge" av min egen känsla till att kunna ta mig ut, söka jobb, hitta jobb och leva ett bra "normalt" liv. Panikångesten finns fortfarande kvar, men jag har lärt mig att hantera den. I bland känns det som om jag håller på att förlora greppet. Då tar jag fram mina verktyg som jag även vet hur jag ska hantera. Det är jobbigt i stunden, men jag vet att jag klarar mig. Något jag vet säkert är att jag INTE håller på att bli galen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar