Att inte tänka för mycket!

Som sagt, i dag har jag en lång dag framför mig. Det är möte i två timmar på kvällstid. För mig är möten ångestladdade. Bara vetskapen om att jag behöver sitta här i två timmar utan att kunna gå ut framkallar ångest. Jag blir darrig, stel och får svårt att andas. Jag måste vara skärpt eftersom det är jag som är sekreterare och ska anteckna. Det är svårt ibland då jag samtidigt måste koncentrera mig på andningen. Det låter helt sjukt, när man sitter och skriver om det. I verkligheten så är det jätteläskigt! Det känns som om man ska svimma eller göra bort sig.

I dag känns det faktiskt bra! Jag hoppas den känslan håller i sig. För mig är det viktigt att inte tänka. Tänker jag för mycket på eventuella panikattacker så framkallar jag den obehagliga känslan automatiskt. Så jag slutar nu, och hoppas att det här får vara en bra dag!

Sluta aldrig drömma

Sluta aldrig drömma!
- Det är det som tar dig framåt.

En morgonrunda i löparspåret

I dag har jag en lång dag framför mig med långt möte. Så jag passade på att börja lite senare i stället. Det gav mig tillfälle att hinna springa en runda på morgonen. Det är helt fantastiskt att springa alldeles själv, fåglarna kvittrar, solen håller på att gå upp. Det är sådant som lyfter en hel dag! Det gäller att passa på att njuta av sådana tillfällen, när man mår så bra. Glöm inte den känslan. Om det börjar kännas jobbigt under dagen, så kan man försöka leta fram den där härliga känslan!

Träning får mig att må bra

Förutom sången, så har träningen varit en naturlig medicin för mig. Jag har alltid tränat på ett eller annat sätt sen jag var 6 år. Jag har aldrig haft något annat syfte med träningen än att det är kul och något man mår bra av. Jag har tränat basket, handboll, tennis och på senare år friskis & svettis. I dag tränar jag på gym, springer och går på spinning. Det brukar bli tre pass i veckan i alla fall. Träningen ger mig energi och styrka. Det får mig att må bra. Har jag haft en jobbig dag, så finns det inget skönare än att springa av sig alla spänningar i kroppen när man kommer hem.

Vad man tycker är kul är ju så olika. Någon form av motionsform finns det för alla. Men det ska vara kul och det ska vara lätt att ta sig dit. Genom träningen så slappnar man av. Spänningar i kroppen försvinner.

Ett annat sorts lyckopiller
Kroppen har en alldeles egen drivkraft som hjälper oss må bättre: endorfinet. På akademisk svenska är det ett hormon - alltså en molekyl som fungerar som information från en cell eller ett organ till en annan del av kroppen, som en budbärare. Det här hormonet kommer alltid med glädjebesked, för endorfinet gör oss nämligen gladare och kanske till och med lyckligare. (källa friskis & svettis)

Mod

Facit till många framgångar här i världen är mod. Du kan komma långt i livet bara du vill och vågar chansa!

Övning på att lära sig andas med magen

1. Stå framför spegeln. Andas in genom näsan, släpp ut luften. Tänk på axlarna ! (De ska inte åka upp) Upprepa 5 gånger
   
2. Ligg ner på rygg. Lägg en bok på magen. (För att kontrollera att du verkligen andas med magen). Andas in genom näsan, räkna till 5. Andas ut genom munnen, räkna ut till 10. Upprepa 10 gånger.
3. Stå upp och håll händerna i sidorna. "Putt" ut magen och tryck in den igen. Upprepa 10 gånger.
4. Sitt ner och lägg händerna på magen. Andas in genom näsan (magen fylls). Andas ut genom munnen (magen töms).
   

Detta har hjälpt mig!

Att börja sjunga

Sommaren 2007 läste jag i en tidning om körsångens inverkan på personer som hade ”gått in i väggen”. Jag nämnde det för min man som sade att det borde vara något för mig eftersom det skulle hjälpa mig med andningen. När man sjunger måste man andas på rätt sätt. Det var en idé som jag nappade på direkt. Jag har alltid haft en hemlig dröm om att sjunga. Tyvärr, så har jag aldrig trott på mig själv i den frågan eftersom jag alltid har tyckt att min röst har varit för mörk. I skolan mimade jag nästan när vi skulle sjunga i grupp, i rädsla för att någon skulle höra min ”fula” mörka röst. Men nu när min man föreslog att jag skulle börja sjunga så tänkte jag att nu är verkligen rätt tid. Men det var inte lätt att hitta en sångpedagog i Skövde där vi bodde. Då kom min man med en bra idé. Han kände en person som jobbade inom musikbranschen som han föreslog att jag skulle ringa. Han kan säkert tipsa om någon som kan ge dig sånglektioner. Så jag ringde personen i fråga och han gav mig ett namn på en kvinna som är körledare i Skövde som han trodde kunde ge sånglektioner. Jag ringde denna kvinna och hon blev jätte glad över att få hjälpa mig. Hon tyckte det var kul att få jobba med sången men ändå ha ett annat mål än hon var van vid. Jag har fortsatt gå till henne eftersom det är så kul! Varje gång jag är hos henne och sjunger, så fylls jag av sådan glädje och energi. Hon har lärt mig att andas igen, på rätt sätt!

Ge inte upp

Så länge man inte ger upp, så har man inte förlorat

Studier som arbetsträning

Jag kunde inte stå och vänta och se på när sjukvården och försäkringskassan skulle låta tiden gå eftersom de inte kunde hitta en tid som passade för möte. Läkaren hade semester, sen kunde inte försäkringskassan osv.
Jag hade börjat fundera på att läsa på högskolan. Företagsekonomi gick på halvfart och det kändes som en bra början. Ett bra sätt att ta sig ut i lagom doser. Lite socialt varvat med egna studier. Samtidigt skulle jag känna att jag gjorde något värdefullt. Så blev det. Jag fick ta saken i egna händer.
Jag fick dessvärre inte några pengar från försäkringskassan även om läkaren hade ändrat sjukskrivningen till att endast omfatta 50 %.
Min man och jag kom fram till att det ändå var värt varenda förlorad krona. Jag skulle ta mig vidare utan någon annans hjälp! Jag var redo att hjälpa mig själv.
Det var ett suveränt bra val. Att studera var perfekt för mig i den situationen. Jag lyfte mig själv något enormt under perioden. Jag hade till och med redovisning i grupp inför övriga deltagare. Det hade jag inte trott några månader innan. Det var hemskt, men jag klarade det! Kanske att jag blev röd i ansiktet, men jag tror inte att någon annan förstod vilket känslokrig som pågick inom mig.

Sjukskriven

På våren 2007 blev jag sjukskriven. Jag kände att ångesten förlamade mig. Bara en sådan sak som att hämta tjejerna på dagis var svårt. Det var svårt att socialisera sig. Jag kände alltid en sådan press på att göra ett bra intryck.
Att bli sjukskriven gjorde inte självkänslan bättre. Även om jag kände att det just i det läget inte fanns något annat alternativ. Jag hade ingen fast tjänst och det fanns inte i min värld att jag kunde ta mig till en arbetsintervju och göra bra intryck.

Jag hade önskat i det här läget att sjukvården hade kunnat erbjuda mer än bara medicin och sjukskrivning. Att gå hemma i det här tillståndet sänker mer än lyfter. Ska man ta sig vidare bör man ha någon som kan driva en, hitta lösningar och detta ska erbjudas i ett tidigt läge. När jag hade varit sjukskriven i 3 månader så började läkaren och jag diskutera arbetsträning. Då ska sjukvården bestämma möte med försäkringskassan. Innan alla parter kan enas om en tid så har det tagit ytterligare en månad. Sedan ska saker diskuteras och överläggas samt även hitta en plats som kan erbjuda arbetsträning. Då pratar vi om ytterligare några månader. När den sjukskrivne känner att man är redo att ta sig vidare, så ska man inom högst någon vecka erbjudas rehabilitering. Man får inte låta tiden gå. Man får agera när gnistan finns. Det är otroligt viktigt, annars kan gnistan slockna. När den sjukskrivne själv kommer med idéer så kan inte systemet stå ivägen!

När det var som värst

Mitt liv var som värst när det skulle ha varit som bäst! När jag var nybliven mamma med två små barn att ta hand om så mådde jag samtidigt som värst (ca 29 år). Jag hade svårt att ta mig ut ur huset i bland och min man fick ta ett stort lass. Panikångesten hade verkligen tagit tag i mitt liv med sin starkaste kraft. Jag levde inte mitt liv utan det var panikångesten som styrde mig. Jag var ständigt trött med tanke på all den kraft som det tog att leva med en känsla att hela tiden vara beredd på flykt. Jag hade glömt hur man andades. Min andning var ständigt så långt upp att jag inte fick tillräckligt med syre.
Min man har varit en klippa genom mina svåra stunder. Det har alltid funnits en axel att luta sig mot. Tack vare hans stöttning så är jag där jag är i dag. Mina barn har självklart också varit min drivkraft. Det är för deras skull jag har kämpat. Det är för dem jag har orkat ta mig upp från den allra lägsta grund.
Min man fick mig att söka en psykolog. Jag bytte ut den första eftersom jag inte fick en bra kontakt. Det har du rätt till! Den andra psykologen var suverän. Hon fick mig att öppna upp och jag grät i floder varje gång jag gick dit. Efter ett tag fick jag träffa en terapeut som gav mig så många olika verktyg och många a-ha upplevelser. Han tillsammans med psykologen var ett prefekt team.
Jag började även äta citalopram (ett antidepressivt läkemedel) som jag åt i 6 månader. Det är svårt att veta om jag hade tagit mig hit där jag är i dag utan medicinen eller inte, men jag vill inte börja igen.

Inget mer kaos

Denna vecka har jag inte tid med mer kaos! Min kalender är redan full.

Första tillfället

Första gången jag fick en känning av panikångest, så var jag ca 25 år och ute på promenad med min syster. Utan föraning började hjärtat slå snabbare, jag fick svårt att andas och det kändes som om jag höll på att svimma. Det kom snabbt och försvann lika snabbt. Jag blev väldigt rädd och undrade vad som höll på att hända. Sen dröjde det nog nästan ett år innan jag kände av det en andra gång.
Det var när jag började gå till en psykolog som jag började se orsakerna. Då hade jag haft återkommande panikångestattacker och kände att jag inte hanterade det själv.
I samtalen med psykologen förstod jag att jag hade burit på en tung ryggsäck under många år. I nästan 16 år. Jag har alltid haft svårt att prata om känslor och många tunga saker som har hänt i mitt liv har jag aldrig pratat av mig om. Till slut blev säcken full och allt kom i kapp mig. Detta samt att ljust i denna stund i mitt liv så var det väldigt stressigt. Kombinationen var utlösande för mig.

Symtom på paniksyndrom

Symtom på paniksyndrom

Har du haft en avgränsad period, från sekunder till minuter, då du känt en överväldigande panik eller rädsla för att dö, som följts av hjärtklappning, andnöd eller yrsel? Om du svarar "ja" på frågan betyder det att du kan ha haft en panikattack.

Under en panikattack kan man även få:

• svettningar
• domningar eller stickningar
• darrningar och skakningar
• kvävningskänslor
• smärtor i bröstet
• illamående
• frossa eller värmekänslor
• rädsla för att tappa kontrollen.

En panikattack är något vi alla kan drabbas av. Den går över av sig själv men kan vara en väldigt obehaglig och skrämmande upplevelse.

Vid paniksyndrom har man återkommande panikattacker. Man blir rädd och känner ångest för att få nya attacker. Det leder till att man börjar undvika platser och aktiviteter som kan utlösa nya attacker eller vara svåra att lämna snabbt vid en attack. Det kan vara platser med folkträngsel, broar, tunnlar, resor med kollektivtrafik och biobesök.

(källa vårdguiden.se)

Symtom social fobi

Symtom på social fobi

Om du har social fobi och ska säga eller göra något som gör att du får andras uppmärksamhet kan du känna en stark ångest . Ångesten kan visa på olika sätt, till exempel genom att du:

• rodnar
• stammar
• svettas
• skakar
• får hjärtklappning
• får domningskänslor
• får yrsel.

Typiska tankar kan vara att ”jag gör bort mig”, ”tänk om det syns” och ”vad ska alla tro”.

Social fobi kan påverka både ditt arbetsliv och privatliv. Det kan vara svårt att hitta ett arbete eftersom det ofta innebär att träffa nya människor, arbeta i grupp och använda telefon. Även att studera blir svårt då det bland annat medför grupparbeten och redovisningar.

Ångesten kan göra att du får svårt att lära känna nya personer och inleda relationer. Många personer med social fobi lever därför ensamma eller med en dominant partner.

(källa vårguiden.se)

Vad är social fobi?

Social fobi betyder att en person får ångest när han eller hon står i centrum för andra människors uppmärksamhet. Det finns en rädsla för att bli granskad och förödmjukad genom att göra bort sig, så att det blir pinsamt. Både kognitiv beteendeterapi och behandling med så kallade antidepressiva läkemedel har visat sig effektiva vid behandling av social fobi.

Social fobi är inte samma sak som att vara blyg. Social fobi kan påverka hela din tillvaro. Det är inte samma sak som att vara nervös inför ett tal eller att ha rampfeber, situationer som nästan alla någon gång känner obehag inför.

(källa vårdguiden.se)

Paniksyndrom

Paniksyndrom är när man har plötsliga och återkommande panikattacker utan någon egentlig orsak. Under en panikattack känner man en intensiv rädsla, skräck eller obehag. Man kan få hjärtklappning, svårt att andas, darrningar och yrsel. Attacken varar några minuter. Paniksyndrom behandlas med kognitiv beteendeterapi och läkemedel, så kallade antidepressiva läkemedel.

(källa vårdguiden.se)

Välkommen till min blogg

Mitt liv är mitt liv och ingen annans!

Vad jag menar med detta är att det är bara jag själv som kan bestämma över mitt liv och vad jag ska göra med det. Vården kan vara bra i väldigt många fall, men hade jag förlitat mig på enbart vårdens hjälp hade jag aldrig kommit dit jag är i dag. Den bästa hjälpen jag har fått från vården är från mina psykologer. Det har gett mig verktyg och nycklar. Resten av arbetet har jag gjort själv, d.v.s. att lära mig hantera verktygen och att öppna rätt dörrar med nycklarna. Jag har lärt mig att andas igen med hjälp av sjukgymnaster och en sångpedagog. Vad jag vill med denna blogg är att lyfta fram tillståndet panikångest i rampljuset. En plats som den som har panikångest helst vill slippa att vistas i. Jag vill förmedla hopp och inspiration till att det faktiskt går att lära sig leva med panikångest. I bloggen kommer jag förmedla de alternativ som har fungerat för mig för att ta mig vidare i livet. Det är inte något ful eller skamfullt. Det är tyvärr ett tillstånd som väldigt många lider av, men skäms för att berätta om.


Jag har tagit mig vidare från att ha varit en "fånge" av min egen känsla till att kunna ta mig ut, söka jobb, hitta jobb och leva ett bra "normalt" liv. Panikångesten finns fortfarande kvar, men jag har lärt mig att hantera den. I bland känns det som om jag håller på att förlora greppet. Då tar jag fram mina verktyg som jag även vet hur jag ska hantera. Det är jobbigt i stunden, men jag vet att jag klarar mig. Något jag vet säkert är att jag INTE håller på att bli galen!